Betyg: ++++

Regissören Alejandro Leiva Wengers “Tunneln” är en pjäs som försöker spegla hur syskonkärlek kan se ut, där syskonen Valentina och Alma bryr sig en stor del om varandra och visade det under pjäsens gång. På scenen under ”Tunneln” är det bara fyra karaktärer som deltar, men de fyra gör det mycket bra.

Pascalle Arias Basualto, som spelade huvudrollen Valentina, visade tydligt sin oro. Hon fick publiken att känna med henne och förstå hur svårt det kan vara med syskonproblem. Hennes sätt att växla mellan att vara orolig och glad gjorde pjäsen levande. Karin Foladi, som spelade körskoleläraren Jill, gav mycket energi och humor till pjäsen, men visade också en klok sida. Hon visade vikten av att finnas där för andra som har en rädsla för att utföra något speciellt, till exempel i fallet då Valentina behövde ta sitt körkort. Emily Jankkila, som spelade lillasystern Alma, spelade sin roll med mycket känsla. Hon visade både en känsla av livsglädje och frustration, vilket fick stora syster Valentina att bry sig mycket om henne.

Scenografin och kostymerna passade bra till pjäsen. Ett exempel är att lillasystern Alma hade en grön mjukisdress som passade bra med hennes ålder och det hjälpte till att skapa rätt stämning för oss i publiken. De färgglada ljusen gjorde att man kände olika känslor i varje scen och det gav liv åt berättelsen. Ljuden i bakgrunden, till exempel när de skulle spänna fast bältet för provkörningen, gjorde hela pjäsen ännu mer intressant.

Huvudtemat i pjäsen ”Tunneln” är syskonkärlek och pjäsen visar hur stark kärleken kan vara, beroende på hur svårt livet är. Jag tänker på filmen “Double Impact”, där två tvillingar hjälper varandra genom olika svåra situationer. Men det uppstår även missförstånd mellan tvillingarna, vilket jag tycker är precis samma sak som i pjäsen ”Tunneln”.

Sammanfattningsvis är Tunneln en bra och känslosam pjäs. Skådespelarna spelade sina roller på ett fint och verkligt sätt. Växlandet mellan ljuset och ljuden i bakgrunden fick publiken att känna sig mer levande under pjäsen. Jag rekommenderar den till andra eftersom den är både fin och beskriver något naturligt mellan syskon.

Elias Almuhana

Kulturskribent