Eleverna på Grillska Gymnasiet Kungsholmen har släppt sina alster till den poetiska vårsalongen 2024, med allt från samhällskritiska SL-liknelser till icke-existerande Putin-penisar i fokus.

Svenskläraren Erik Löfgren kände sig rörd in i märgen av flera av de mer komplicerade diktverken.

– Det här är den typ av litteratur som har en verkshöjd med potential att kullkasta hela samhällsbyggen, säger Löfgren till Grillskabladet.

Svenskläraren Erik Löfgren trodde sig vara en belevad herre med stor erfarenhet inom kultursfären, men ändå var det så att 33-åringen höll på att sätta kaffet i vrångstrupen vid flera tillfällen då han ögnade sig igenom vårsalongen 2024, där Grillska Gymnasiet Kungsholmens elever ställde ut sina diktverk.

Anledningen? Den bitska samhällssatir som lyste igenom de verk som sammanställts genom att eleverna klippt och klistrat ihop dikter. Många av verken formligen glödde av omstörtande ambitioner, där kända samhällsinstitutioner som Stockholms Länstrafik och Melodifestivalen hamnade i skottgluggen.

Löfgren var särskilt förtjust i diktverket ”Folkmord”, där diktskaparna lekt med såväl ordens storlek som liknelsernas bildspråkliga potential:

– Här ser vi hur några elever valt att betona just likheten som bildspråk, genom att förstora ordet ”som” till gigantiska proportioner, säger Löfgren imponerat.

Löfgren håller själv inte den svenska Melodifestivalen särskilt högt men frapperades likväl av de unga poeternas vilja att likna Mello-spektaklet vid ett pågående folkmord mot den svenska folksjälen.

– Det här är experimentella poeter som försöker ta ut svängarna ordentligt. Riktigt stor konst ska ju provocera och kan man ens tänka sig något mer provokativt än någon som liknar Samir och Victors lättsmälta pop med folkmordets obönhörliga brutalitet?

Andra exempel på liknelser syntes från andra håll, där ett anonymt kollektiv av unga poeter liknat sig själva vid den stockholmska kollektivtrafiken:

– Här ser vi hur eleverna, som då och då själva kommer sent till den tidiga lektionsstarten, leker med liknelserna och samtidigt ger Stockholms undermåliga kollektivtrafik en känga. Det här visar vad man kan göra med konsten för att försöka förändra samhället, säger Erik Löfgren.

– Det här är omskakande och närmast brutal samhällskritik när den är som bäst och mest banbrytande, tillägger han.

Ytterligare exempel på hur de unga konstnärskollektiven valde att rikta sax- och häftmasse-udden mot de styrande i samhället var när ett av samtidens mest spännande poetiska sällskap liknade en elev vid det lokala styret för vården och kollektivtrafiken:

Svenskläraren och litteraturkritikern Erik Löfgren stod hänförd inför det komplexa verket.

– Hur är man om man, som Alex, är som Region Stockholm? Underfinansierad? Nedskärningshotad? Det här är ett mycket mångbottnat verk som man kan analysera i timtal utan att någonsin bli helt klok på, säger Löfgren.

Han imponerades också hur eleverna lekt med tomrummet i dikten:

– Titta på den gröna tomma ytan. Vad ska den blankraden säga? Det är som att poeterna har förstått att efter en sådan dubbeltydig smocka, som liknelsen mellan Alex och Region Stockholm, så behöver läsaren hämta andan en aning – innan man åker på nästa ordentliga åktur. För efter den gröna blankraden så kommer den: metaforen som verkligen golvar en.

Ja, plötsligt tar diktverket en vändning – och samme Alex beskrivs här metaforiskt som något så abstrakt som en spelguide av den typ man finner i travhörnor på en liten närbutik.

– Ja, hur ska vi tolka det här? Det är en otroligt komplex och intrikat utformad dikt. Är det så att denne Alex, som vi får fortsätta anta är subjektet, är den man ska rådfråga om man letar bästa spiken på kvällens V86-omgång på Mantorps långa upplopp? Eller står spelguiden här för någonting annat; någonting metaforiskt som gränsar mot det ofattbara? Vi kan bara häpna inför ett verk med det här metaforiska djupet. Det är otroligt intertextuellt krävande att ta sig an detta verk, säger Löfgren med pannan djupt rynkad av funderingar.

Det var flera grupper under vårsalongens utställning som valde att arbeta med just metaforerna. En av grupperna – en avantgardistisk gruppering med fritänkare – omvandlade skolkuratorn Katarina till en älskad grönsak.

– Här finns det mycket att analysera, summerar Löfgren innan han hämtar andan för att lägga ut texten:

– Hur är en broccoli, i dagens unga poeters ögon? Den är nyttig. Den är grön. Den har en viss spänst och en härligt sprudlande frejdighet. Vi får – eftersom vi vet att Katarina är en mycket uppskattad kurator på skolan – anta att det är det som eleverna velat fånga med denna metafor: hur nyttigt det är att besöka skolkuratorn.

Han noterar dock en liten detalj i dikten som nog går många förbi:

– Vän av detaljer lägger förstås märke till att vi har ett litet ”å” innan namnet Katarina. Är det poeter som ägnat sig åt bundna versmått som behövt en jambisk stavelsekombination för att väva samman dikten? Vi kan bara spekulera, men detta ”å” adderar helt klart ytterligare lager i ett redan komplext verk, säger Löfgren.

Det allra mest uppmärksammade diktverket i utställningen, det som väckt allra mest känslor i konstvärlden, är dock ett verk som valt att kommentera Rysslands krig mot Ukraina på det mest banbrytande poetiska sätt man kunnat tänka sig. Verket har skapat stor uppståndelse och delat litteraturkritiker i Sverige i två läger: de som älskat leken med vulgariteterna och språkets böjbarhet och de som gått i taket över de opassande ordvalen och den mångbottnade mystik som präglar verket:

Erik Löfgren tillhör skaran som uppskattar den provokativa dikten eftersom den – precis som all stor litteratur bör göra – riktar en språkligt lekfull udd mot en av vår tids diktatorer.

– Det här verket kan man förstås prata om i dagar, men vi måste börja med lekfullheten i att välja att begå dessa två grammatiska misstag mitt i dikten: ”vilt och vackert” istället för det grammatiskt korrekta ”vild och vacker”. Jag tycker att det skänker en osäkerhet till hela verket som sedan hänger med hela vägen in i den närmast explosivt laddade fortsättningen, säger han och fortsätter:

– Vi lämnar verket med en känsla av att ha varit med om något omvälvande – samtidigt som vi använder hela vår tolkningsförmåga åt att få rätsida på vad det är vi varit med om. Jag tänker mig att det är så det känns att försöka tänka tillbaka på en bilkrasch i efterhand, när man voltar runt och sedan ska försöka förklara hur det gick till. Det är känslan av total omtumling. Varför det grammatiska stilbrottet innan liknelsen vid den ryske presidentens penis? Och den sista raden – ihopklippt bokstav för bokstav, som ett kidnappningsbrev – med den där totala osäkerheten kring existensen rörande den ryske överbefälhavarens genitalier… Ja, det är något alldeles extra, säger svenskläraren Erik Löfgren samtidigt som en tår har bildats i den ena ögongipan.

Klart är att den poetiska vårsalongen på Grillska Gymnasiet Kungsholmen knappast lämnat någon oberörd.

Nyhetsredaktionen